SORGEGONDOL NR 2 / GÔNDOLA LÚGUBRE NR 2, de Tomas Tranströmer

 

I

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid

Canal Grande

tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med

kung Midas

han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.

Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.

Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare

än förr

ansiktet en vit flagg.

Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur

och en enkel.



II

Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det

plötsliga draget.

Utanför på vattnet visar sig sorgondolen paddlad av två

enårade banditer.

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys.

Meteoriter!

För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom

framtiden ända ner

till brunskjortornas år.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.



III

Gluggar mot 1990.



25 mars. Oro för Litauen.

Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.

Ingen personal. Alla var patienter.



I samma dröm en nyfödd flicka

som talade i fullständiga meningar.



IV

Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten

grandseigneur.

Det är en förklädnad.

Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just

den här åt honom –

djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt

ansikte.



V

Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp

och solsken

och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid

stationen.

En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i

ett uppdrag.

Han har alltid uppdrag.

Tvåtusen brev om året!

Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger

innan han får gå hem.

Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.



VI

Åter till 1990.



Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.

Då förstorades allt. Sparvar stora som höns

sjöng så att det slog lock för öronen.



Drömde att jag ritat upp pianotangenter

på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.

Grannarna kom in för att lyssna.



VII

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)

får äntligen säga något.

Suckar… sospiri…

När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt

så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter

samman med all sten i byggnaden.

Godafton vackra djup!

Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.



VIII

Drömde att jag skulle börja skolan men kom för sent.

Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.

Vem som var läraren gick inte att säga.



Kommentar

Vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter Cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln ”Sorgegondol”.



Tradução de Enaiê Mairê Della Torre Azambuja:



I

Dois senhores, sogro e genro, Liszt e Wagner, vivem no

Canal Grande

junto com a mulher nervosa que é esposa do

rei Midas

ela que transforma tudo o que toca em Wagner.

O verde gelado do oceano escoa através dos andares do palácio.

Wagner está marcado, seu reconhecido perfil Kaspar

decadente,

sua face é uma bandeira branca.

A gôndola pesada carrega as suas vidas, duas viagens de ida e volta

e uma de ida.



II

Uma janela do palácio está escancarada e alguém faz caretas contra

a súbita rajada de vento.

Lá fora na água, a gôndola lúgubre passa, movida por dois remadores

criminosos.

Liszt compôs alguns acordes tão pesados que deveriam

ser entregues

para análise no Instituto de Mineralogia em Pádua.

Meteoritos!

Muito pesados para ficar onde estão, eles simplesmente afundam e afundam

ao longo dos anos

até alcançar o ano dos camisas-marrons.

A gôndola pesada carrega o amontoado de pedras do futuro.



III

Pequena abertura para 1990.



25 de Março: preocupação com a Lituânia.

Sonhei que visitava um grande hospital.

Ninguém a trabalho. Todos pacientes.



No mesmo sonho, uma menina recém-nascida

falava frases inteiras.



IV

Diferente do genro, que é modernista, Liszt é um antiquado

grand seigneur.

Um disfarce.

A profundidade, que examina e rejeita diferentes máscaras, escolheu

apenas esta para ele –

profundidade que invadirá o homem sem mostrar o rosto.



V

O velho Liszt está acostumado a carregar sua própria bagagem debaixo de neve e

e sol

e quando ele visitar a morte, ninguém o encontrará na

estação.

Um sopro quente de um bom conhaque levou-o embora no meio de

um encargo.

Ele sempre tem encargos.

Duas mil cartas por ano!

O aluno deve escrever a palavra certa cem vezes

antes que ele possa ir pra casa.

A gôndola pesada carrega vida, é simples e negra.



VI

De volta a 1990.



Sonhei que dirigia por 200 quilômetros em vão.

Então, tudo se ampliou. Pardais grandes como galinhas

cantaram tão alto que meus ouvidos se fecharam.



Sonhei que havia esboçado teclas de piano

na mesa da cozinha. Toquei-as, em silêncio.

Os vizinhos vieram para ouvir.



VII

O piano, que tem estado em silêncio durante todo o Parsifal

(mas que escutava) pode finalmente dizer algo.

Suspiros… sospiri…

Esta noite, quando Liszt toca, ele mantém pressionado o pedal do mar

para que a energia verde do oceano suba pelo chão e penetre

cada pedra do edifício.

Boa noite, bela profundeza!

A gôndola pesada carrega vida, é simples e negra.



VIII

Sonhei que eu começaria a escola, mas cheguei atrasado.

Todos na sala usavam máscaras brancas nos rostos.

Impossível saber quem era o professor.



Comentário

Ao fim do ano de 1882 e no começo do ano de 1883, Liszt visitou sua filha Cosima e o marido Richard Wagner, em Veneza. Wagner faleceu alguns meses mais tarde. As duas peças para piano de Liszt, publicadas sob o título A Gôndola Lúgubre, foram compostas durante este tempo.



(Ilustração : Josef Danhauser (1805–1845) - Liszt at the Piano. Pessoas retratadas: Franz Liszt, George Sand, Niccolò Paganini, Marie d'Agoult, Victor Hugo, Alexandre Dumas. Data: 1840)